miriamb

Här sitter jag en lördag förmiddag. Har nådigt ont i skuldrorna efter en gårdag med paddeläventyr i Holmsvattnet som kick-off för kyrkverksamheterna. Det var naiz, och sedan bakade vi pizza i Pingst Urs. Blir lite annorlunda nu när 91orna ska börja flytta iväg märker man. Skolan börjar ju om på tisdag "för tusan"! Det är jättesnart. Måste fixa batterier till miniräknaren.. Hoppas förresten att Micke inte tappat bort alla mina skåpgrejer jag inte ville släpa hem. Åh, konstiga tanke! Lektioner, skolmat, håltimmar, läxor, prov, betyg, klassrum, skåp, labbar, böcker, alla människor man brukar träffa varje dag. Konstigt. Lite vemodigt att sommaren är över men känns som man skulle kunna ta skolstarten med ett visst lugn ändå. I livet finns inget poängprotokoll. Spelar ingen roll vem som får äran. Tänk att kunna leva i överlåtelse och visshet om att våra ansträngningar alltid leder till det bästa även om det skulle se ut som ett misslyckande i världens ögon. Pretto-varning på mig ja. Men fy så rädd man kan vara för misslyckanden. I skolan, jobbet/karriären, inom idrottsvärlden, misslyckanden mellan människor. Något som får fasaden att falla. Har börjat komma underfund med att denna rädsla varken är uppbyggande eller befogad. Dock en lång väg kvar innan det går att omsätta i praktiken. Man vill ju vara lyckad, ha en identitet eller hur? ;0)