miriamb

Drog på mig blommiga stövlar, shorts och galon. Det luktar sommar lång väg när allting är blött. En promenad ut på udden där man bodde där jag levt som liten men nu är jag stor. Går runt och minns och försöker komma ihåg att allting är nu också, det är lika mycket mitt. Fast marken är ju kommunalt ägd förstås. Ekorren som satt på grenen, tallen, rörde sig inte men jag kunde inte stanna för alla myggen vill ha mitt blod, kände mig som ett med naturen i ett slag där jag plumsade i de djupaste vattenpölarna så att fötterna försvann. Sedan spottade jag ut tuggummit mitt på vägen, på väg ut så tog den tanken slut men det gjorde ingenting för runtomkring så fortsatte benen att gå utåt mot vattnet. Det föll från himlen också, droppar ner och man känner att det bittra gör allt annat ljuvt, det vet vi ju, som djur som ljuger lever vi, det menar många men varför ser vi då allt som är fint? Varför bygger vi då? Om vi inte byggde behövdes inga promenader det kan jag ta men. Hopp. Jag gick ut i skogen helt enkelt en söndagskväll.