My soft return

Sitter här en gråmulen lördagsmorgon och lyssnar på ett åtta år (!) gammalt album av Melody Club. Nötte det när jag var vad, typ nio kanske? Konstigt att det fortfarande är lite bra. Man kanske har kvar lite av sin gamla person, hur mycket man än ändras, mognar. Eventuellt frågetecken på det sista i mitt fall. Något annat som är bra att lyssna på är soundtracket till Braveheart. Livet borde komma med soundtrack. Fatta vilken känsla.
Konstaterar nöjt att nästan mer än halva min garderob är second hand nu. Stolt över att jag är snål och inte vill göra av med pengar. Stolt över att jag går omkring i gamla tanters avlagda plagg. Lättare att slösa när det går till RK, PMU, RB eller LH.
Det finns så många sköna människor. Som man aldrig fäster tillräckligt mycket uppmärksamhet vid. Om man tänker på hur mycket en människa är, var ut en av oss med känslor, minnen, tankar, platser, upplevelser och erfarenheter som bara vi gjort, sett och haft. Då borde ju var och en utav oss vara värd all min tid och uppmärksamhet. Så många som är inspirerande och skitbra. Kan ju också väcka den där naggande avundsjukan, kanske inte missunsamhet men i alla fall tanken att "Jag skulle också vilja vara lite mer så där". Man kan förändra sitt eget liv, göra allt man kan, allt man känner för, våga prova. Men anledningen till att just du är du är ju inte att du ska vara som Alice, Brutus, Christina eller Danne. Inse sina egna begränsningar och leva för att bejaka sin egen väg, ta vara på sina platser, minnen, möjligheter änd you nejm it. Låter otroligt egoistiskt nu när jag läser igenom det förresten. Jag ångrar mig: Ta vara på människorna runt omkring dig helt enkelt.
Usch vad jag raljerar. Ska strax iväg på årets sista fotbollsmatch, skulle hellre springa en mil men ska bita i det sura äpplet och akta mig för att bita i gräset. Beat it!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0