För min egen skull
Idag är jag trött. Anlände till mitt hem vid sju imorse efter en hel natts färd. Har hamnat i någon sorts lägerbaksmälla där man inte vet var eller vem man är nu när ens parallella existens helt plötsligt lösts upp och man upptäcker att tiden går. Gick ett varv runt huset men mådde som en påse nötter efteråt.
Åre var najs, för att fatta mig kort. Med fokus på backar och åkning kan jag säga att det var adventurisktiskt megaawesome samt mystrevligt. Glida fram i pudersnön i Ullådalen, sittlift och sol smakar bra. För den som undrar eller känner att jag är skyldig att upplysa.
Viktiga men ändå triviala ting enligt Miriam just nu då:
- Min förebild och verklighetshjälte Shane Claiborne ska gifta sig. När han friade var ringen inte klar så han tog den blå vaxprototypen istället.
- Downton Abbey sänds 22.15 ikväll, försöker minnas att jag ska hålla mig vaken tills dess.
- Bloggar, bloggar, blogg, blooo, blo, bl, bll, bl, blääääää... Tror inte vi människor är gjorda för att hålla koll på och jämföra oss med så många människor som IT-samhället ger oss möjlighet till.
- Vad man än hittar på, omger sig med eller tar på sig så är man bara en människa som står där och stirrar tillbaka. Det är så lätt att bara vända bort blicken när man ser något man inte tycker om. Leva i lögnen, en ständig strävan för att nå upp istället för att acceptera. Inte bara som i att medge ett misslyckande utan som i att ta in att verkligheten inte har några måsten, det vi är och ser ut är inte något vi måste trimma och hålla i schack så vi inte ramlar utanför den största acceptabla mängden fulhet. Skönheten är inte ett recept i Veckorevyn, ska vi verkligen låta den tas ifrån oss och sättas på en piedistal som något oeuppnåeligt? Eller kanske uppnåeligt om du införskaffar vårens nyckelplagg, hakar på den nya kettlebellstrenden, skrubbar dig från topp till tå, har rätt solglasögon eller vad vet jag? Förlåt min frustration. Det är bara ett litet ynkligt skrik från någon som fastnat i kläm mellan känslan av att vilja leva upp till omvärldens krav, ihopblandat med hopplösheten i att tycka sig ha fel förutsättningar som strider undercover och lite för framgångsrikt mot ens egna idealistiska världsbild.
Vågar vi titta ut genom fönstret kan man ana det är något vackert med det som är precis som det är tänkt att vara, i sin rena, avsedda, okonstlade form. Hur hittar man dit?
Kommentarer
Trackback
